4.

Mina tankar har snurrat väldigt mycket den senaste veckan, nästan lika pendlande som mina känslor. Varje gång jag tänker på vad hon har gjort, så blir jag så förbannad att jag inte kan sluta skaka. Jag försöker få ordning på kaoset, jag försöker vara rationell, hitta svar, vara förnuftig och så saklig som det är möjligt. Det är inte lätt. Jag vet knappt vart jag ska börja, men jag vet att jag inte kan ha en sådan människa i mitt liv, oavsett om vi delar blod eller inte.

Ett stort svek leder till att jag kommer ihåg alla tidigare svek som jag försökt förtränga. Ibland önskar jag att mitt minne var sämre än vad det är. Ibland är jag jävligt tacksam över att jag kommer ihåg alla ord, ansiktsuttryck och vilka känslor jag upplevde i varje given situation. På sätt och vis hänger det väl ihop med min förförståelse också, och det inlärda beteendet. Men alla dessa kopplingar och alla dessa svek blir bara för mycket ibland.

Många gånger genom åren, så har jag känt att "det är okej, jag hade inget stöd där och då, hon gjorde sitt bästa, jag klarar mig". Sen kommer jag på mig själv med att jag var själv. Jag hade ingen. De få jag brukade ha vände mig ryggen för någonting som inte var mitt fel. Samma problem där; alla pratade om det, men ingen pratade med mig. Det är väl därför jag är så rädd för att försöka skaffa vänner nu, jag har en inre förväntan att de ska svika när jag behöver dem som mest.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag vet inte vad jag vill få fram. Jag är besviken på henne. Jag är sårad. Jag är arg. Arg för att hon kände att det inte var värt att "ta diskussionen" med mig, utan ansåg att det var viktigare att prata med sin pojkvän om någonting som hon säger att hon trodde att jag sa. Jag är arg över att hon la på luren i mitt öra när jag för första gången vågade säga hur kränkt jag kände mig under tiden jag upplevde känslan. Jag är arg över att hon inte ens kunde bemöda sig att ge en förklaring, svara på mitt sms, eller försöka reda ut det. Det känns verkligen som att det var detta hon ville.

När vi var på väg hem från akuten i natt frågade min svärmor hur det var med henne och innan jag hann tänka mig för hörde jag mig själv säga "jag har sagt upp kontakten med henne". Hon förstod ingenting, så jag förklarade hela händelseförloppet för henne. Hon reagerade också på vad som hänt och allt som påstås vara sagt. Hon förstod inte heller hur man skulle kunna höra så pass fel. Det är i princip omöjligt. Hon tyckte att jag skulle ringa min mamma, be om en förklaring och säga att hon behöver hjälp. Jag märker att hon inte känner min mamma. Hon skulle utan tvekan säga upp all kontakt med mig om det skulle innebära att hon fick behålla sin partner. Så har hennes prioriteringar alltid varit och jag har alltid trott att det har berott på mig. Jag har alltid trott att jag inte har varit tillräcklig för henne, varken som individ, dotter eller syster. Vad jag än har gjort i mitt liv så har det i slutändan handlat om att "allting inte alltid kan handla om mig" och att jag "inte kan vara så egoistisk".

Hon vill inte förstå att mitt liv aldrig har handlat om mig. Det har handlat om att rädda pappa från att dö, att trösta henne när han gjorde det. Att ta hand om hemmet och syskonen och laga maten och hjälpa till med läxorna. Det har handlat om att lära mig att överleva övergrepp på egen hand och försöka intala mig själv att det inte var mitt fel att min bror utsatte mig för sexuella övergrepp var och varannan dag i åtta års tid. Det har handlat om att försöka räkna ut hur andra familjer lever och om de också blir utsatta när ingen annan vill se eller lyssna. Det har handlat om att på egen hand försöka hitta utlopp för alla känslor jag inte var kapabel att uttrycka. Mitt liv har handlat om att ta hand om min egen förövare, för att det enligt min mamma var synd om honom. Mitt liv har handlat om att tvingas gå hem till honom, städa hans lägenhet och dubbelkolla så att han inte tagit livet av sig, för att min mamma inte ville göra det själv. Mitt liv har handlat om att bli hjärntvättad till att tro att min egen uppväxt har varit precis som alla andras, enbart baserat på några väl valda ord vid fruktansvärda tillfällen.

Ibland vet jag inte vad som är svårast att glömma: hans händer på min kropp, eller hennes ord som fick mig att tro att jag var tvungen att ställa upp för att stilla hans nyfikenhet.

Skäms, mamma. Man gör inte så.