Jag antar att det är dags att lätta på trycket igen. Behovet har funnits länge, orden likaså, men någonting har stått i vägen. En spärr, en rädsla, en oro, en önskan. Någonting släppte i mig idag som fick mig att starta om hela systemet, hela tankeverksamheten och känslobanken. Det känns som att mina spärrar har försvunnit och i och med det, så ser jag inte längre skymten utav mitt innerliga behov av att bli omtyckt och sedd. Inte nödvändigtvis sedd för den jag är, det jag upplevt eller det jag drömmer om, utan bara för att vara (eller åtminstone få känna mig) lite mindre ensam.
Så här är den, min lilla letter lounge. Min fristad, min ärlighetszon, min plats för känslouttryck. Dag 1 kommer jag berätta om imorgon, men just nu behöver jag distans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar