2.

 Jag har gått omkring med en klump i magen hela dagen, har rent av mått fysiskt illa och haft ett gnagande obehag i bröstkorgen. Igår fick jag ett obehagligt mail av en människa jag träffat en gång, för flera månader sedan. Mailet bestod av en drös påhopp och jag trodde från början att det var en del av ett brutalt skämt. Så var inte fallet.

Jag ringde upp min man, som bad mig att ringa till M omgående, för att reda ut det hela. Det visar sig då att M är fullt medveten om mailet jag mottagit samt dess innehåll och meddelar kallt att det är resultatet av en kommentar jag gett nästan fem dagar tidigare. Jag rannsakade mig själv och gick igenom vartenda ord som lämnat mina läppar för att sedan ifrågasätta vad i helvete M pratade om. Då visar det sig att M tagit för givet att jag sagt saker som aldrig blivit yttrade, ljugit om det i flera dagar och undvikit ämnet för att sedan i princip skapa en ambush när jag inte är beredd.

M påstod att jag sagt att hennes partner varit närgången mot mig under en högtid, att jag aldrig tyckt om honom och att han var obehaglig. I detta falska scenario menar M även att jag har sagt hans namn samt yttrat vilken högtid det rör sig om. Jag har inte ens nämnt honom. Baserat på detta mottar jag ett väldigt hotfullt och känslokallt mail från hennes partner, som utan att fråga mig om det stämmer, tar för givet att M's lögner är sanna och agerar därefter. Han avslutar mailet med att meddela att vi inte behöver träffas igen. M verkar fullt införstådd i mailets innehåll och lägger på luren i örat på mig när jag skriker ut vad jag egentligen sa och sedan meddelar hur jag aldrig någonsin fått ett sådant obehagligt.. - och där lägger hon på luren i örat på mig.

Jag hinner säga att vad jag i själva verket pratat om, är hur mannen som kom fram till oss båda under en shoppingtur, var obehagligt närgången och pussade mig både på handen, kinderna, örsnibben och halsen under tiden jag gav min signatur till förmån för hörselskadade. Han gick långt över gränsenserna och jag var så chockad att jag frös, för andra gången. När vi kom hem upprepade jag detta och sa även att det inte fanns någon anledning att säga detta till min man, då det enbart hade resulterat i extrem ilska för min skull och gentemot mannen på stan. M nickade och sa att hon höll med och att hon redan hade glömt händelsen ändå, så det fanns ingenting att påpeka.

Det hade kunnat vara över där.
Om det inte hade varit för att M's agerande fick mig att återuppleva i princip hela mitt liv igen. Hur hon agerade när jag berättade om det första övergreppet. Hur de efterkommande aldrig förhindrades. Hur jag fick lova att vara tyst om det för att inte förstöra hans framtid. Hur jag nästan övertygades om att alla flickor blev utsatta av sina äldre bröder och att det var normalt. Hur jag var tvungen att förstå att den stackars pojken var nyfiken och att jag fick ställa upp. Hur hon lät mig skada mig själv i flera år och tro att skulden och skammen tillhörde mig. Att hon gjorde det bästa hon kunde, när hon sopade allting under mattan.

Det jag minns mest, är hur hon tog hans parti och rättfärdigade övergreppen. Att jag var för känslig, att jag gjorde för stor sak av det och att det inte var så farligt. Jag minns precis hur hon såg ut när hon sa "det här är ingenting att gråta över." Det var det som fick mitt självskadebeteende att blomstra. Hon tog min förövares parti där och då och under alla efterkommande år, och igår valde hon att ställa sig bakom sin partner för att hon "inte orkade ta diskussionen med mig".

Hennes beslut att inte ta diskussionen med mig, är vad som gör mig än mer säker på att det inte längre finns en plats för henne i mitt liv. Hon slängde mig till vargarna, igen.

Vilken sorts mamma gör så?