7.

Jag har i flera veckor varit tyngd av en extrem ledsamhet. Ett tag lät jag känslan bara infinna sig, gro, hitta en plats och sedan har den stannat kvar där. Under en period försökte jag komma på varför den besökte mig, men jag kunde inte hitta någon anledning och en del av mig var nog inte riktigt redo att leta efter svaren heller. Men så ikväll, så kom den verkligen över mig. Inte på det där sättet att "tårarna bara kommer och sedan är det omöjligt att sluta", utan mer på det där "tryck över bröstet kan nästan inte andas för att det gör för ont"-sättet. Det är fruktansvärt. Jag vill inte känna så.

Någon sa en gång till mig att det är upp till mig hur jag vill må och hur jag vill känna inför människor. Jag håller med till viss del, men ibland kan man verkligen inte bestämma sig för att sluta må dåligt. Ibland tror jag att det rent ut sagt är farligt att trycka bort vissa känslor. Under denna period har jag i tystnad bestämt mig för att fastna i alla känslor som besöker mig. Inte på ett sätt som gör att jag aldrig kommer kunna gå vidare, utan mer på ett sätt som får mig att förstå mina känslor och vad de grundar sig i, för att sedan kunna låta dem passera när de har lärt mig det jag behöver.

Jag gråter inte. För några år sedan grät jag för ingenting och jag grät ofta. Någonstans på vägen tog det stopp. I det här sammanhanget så vet jag inte om jag inte kan gråta bara för att jag verkligen inte vill fälla tårar över någon som har behandlat mig så illa, eller om jag har blivit så pass avtrubbad att det inte går. En stor del av mig hade förmodligen mått underbart och känt sig renad av att få gråta som ett barn under en kväll och bara ligga i en trygg famn. Jag har en trygg famn som utan tvivel skulle låta mig vara liten, men det finns inga tårar kvar. Vissa dagar har jag försökt locka fram dem med hjälp av alla metoder som har fungerat tidigare i mitt liv. Men ingenting händer.

En viss del av mig vill gråta för henne. För att känna att hon betyder, för att känna att jag kanske har betytt någonting för henne. Men saken är den, att när jag verkligen tänker efter, känner efter.. Då vet jag inte vad jag ska svara. Jag känner ingen säkerhet kring att det skulle finnas en betydelse kring mig i hennes liv, det känns mer som ett önsketänkande, en form av "det är så det ska vara så vi låtsas lite". Men nej. Inte ens när jag försöker tänka på de bra stunderna så känns det bra. Det känns olustigt, falskt och jag ser mönster som jag tidigare ignorerat och det känns inte bra att de kommer upp till ytan. Jag vet inte hur jag ska bearbeta dem, jag vet inte hur jag ska processa det. Och jag vet inte hur jag ska förklara vart jag befinner mig rent mentalt för jag vet att de inte förstår. Familj är familj.

Ja, men min familj är förstörd. Min pappa är död, min mamma är ute ur mitt liv för tredje gången, min bror våldtog mig under åtta års tid och min syster säger att det inte har hänt för att han inte har rört henne och min mamma normaliserar det. Vad för sorts familj är det? Och varför ska jag anpassa mig efter deras skeva beteenden, åsikter och krav? Ska jag förgripa mig på mig själv genom att komma krypandes till de människor som fick mig att vilja dö redan som 11-åring? Ska jag trampa ner mig själv till oigenkännlighet för att folk inte vet hur de ska hantera att jag valt att säga upp all kontakt med de som skulle ge mig trygghet? Varför är det jag som återkommande måste försvara mitt val? Varför är det jag som gång på gång måste förklara att det här är min verklighet och att det inte blir lättare med tiden?

Det blir inte lättare. Jag gör det lättare för er, för jag slutar berätta för er vad som händer, hur jag mår, hur ont allting gör och hur mycket jag önskar att allt vore annorlunda. Jag var påväg att gå in i väggen i början av sommaren och valde därför att inte jobba. Jag valde att sätta hälsan först och försöka bearbeta att min mamma slängde mig till vargarna ännu en gång. Hur bearbetar man det? Hur hanterar man att ens egen mamma inte vill ge en kärlek, respekt och förståelse? Försöker man ignorera det, ber man om ett mirakel varje gång man pratar och hoppas på det bästa, bara för att bli besviken (men inte förvånad) nästa gång smällen kommer? Hur många chanser ska man behöva ge? Hur många broar ska behöva brännas innan skadan är tillräckligt stor? Jag vet knappt vart jag ska ta vägen längre och jag vill gråta tills mitt huvud exploderar men det finns inga tårar kvar för henne.

Så vem ska jag gråta för?

6.

Ibland slås jag av hur viktigt det är för mig att berätta sanningen. Hur viktigt det är att låta den komma ut, se ljuset och därmed låta andra se min verklighet. I samma stund jag gör det slås jag också av hur många som blir obekväma när man visar eller säger någonting annat än medelmåttigt. Jag kan se hur det kryper under huden på människor som får höra hur det faktiskt kan se ut, hur det ser ut, i dagens Sverige. Alla de som i sina Facebookstatusar kan visa sin avsky kring hemskheter runt om i världen och som kan gilla när hemskheter sprids som en löpeld och hur de kan ställa upp med pengar så länge de slipper vara på plats och ha första parkett.

Jag har alltid blivit chockerad över människor som propagerar för sanningen, men som vänder andra sidan till när den når ytan. Sanningen är alltid okej att berätta, bara den följer specifika regler, normer och absolut inte sticker någon i ögat. Sanningen är alltid okej att berätta, förutsatt att den censureras till att bli lite bättre, lite lyckligare och lite mindre hemsk än hur det egentligen sett ut. Sanningen får sällan vara det den i grund och botten kan vara. Rå. Fruktansvärd. Osmaklig. Nervkittlande. Ångestframkallande. Blottande. Nära.

För några år sedan kontaktade jag två tidningar för att ifrågasätta varför de aldrig skrev om incest, när de så ofta skrev om övergrepp. En av dem skrev att det inte sålde lösnummer och inte var tillräckligt intressant. Den andra skrev att det var en brist på människor som ville bidra med sina historier. Jag ställde upp för att jag ville nå ut till andra som hade liknande bakgrund som mig, men inte vågade prata om det för att det inte fanns någon information att hitta. Det finns det fortfarande inte. Ingen vågar berätta, och jag förstår varför. Personligen vägrar jag sluta berätta, jag har tänkt prata om det så länge det finns någon som vill lyssna och någon som kan känna igen sig.

När jag blev intervjuad bad jag att få använda mitt riktiga namn och ett foto av mig. Jag fick varken eller. Reportern var trevlig och hade en mjuk framtoning, men jag blev så frustrerad när hon förklarade att vi var tvungna "att visa hänsyn till förövaren och hans familj". Det kändes som ett slag i magen och min första tanke var "hänsyn? till honom? på samma sätt som han visade hänsyn till mig?" Jag visste inte hur jag skulle bemöta det, men då jag fortfarande ville nå ut med min historia så gick jag motvilligt med på att vara anonym.

Efter att den artikeln publicerades blev jag kontaktad av en reporter på en annan ort som undrade om jag var villig att ställa upp på en intervju för en veckotidning. Hon verkade trevlig, skickade sina frågor i förhand och vi hade en flitig mailkontakt. Innan hon skickade vidare den färdiga intervjun skickade hon sitt resultat till mig för godkännande, för att jag skulle få känna att hon hade gett en rättvis bild av mig och min historia. Hon hade fångat den perfekt. När jag sedan fick hem tidningen fick jag en chock, för den stämde inte överens med resultatet jag hade fått mailat tidigare. Jag mailade henne omgående och ifrågasatte, varpå hon bad tusen gånger om ursäkt och menade att chefen ändrat utgången över hennes huvud. Hela tonen i artikeln var "detta hände, det var hemskt, nu är allt toppen". Så var inte verkligheten och det är fortfarande inte så det ser ut. Jag vill inte ge en bild som inte är sann och även om det har gått många år sedan övergreppen upphörde, så slåss jag fortfarande dagligen.

Ibland slåss jag mer än jag orkar, ibland behöver jag knappt anstränga mig. Kampen är ständigt pågående, kriget slutar liksom aldrig. I år är det tio år sedan han hotade mig sista gången. Jag borde fira mitt jubileum, men det känns mest sorgligt. Kriget handlar inte bara om att bli fri från honom. Det handlar om att slåss för förståelse, för kärlek, för närhet. För tillit, relationer och välmående. Kriget handlar om att hantera mardrömmarna när de kommer, flashbacksen likaså. Det handlar om att kunna hantera att se hans spöke i en främling på stan, i ett andetag från en studiekamrat, i en blick från någon som tittar för påträngande. Kriget handlar om att våga sitta kvar på tåget när trängseln blir övermäktig och den privata sfären invaderas. Kriget handlar om att välja bort människor som rättfärdigar övergrepp och det dagliga kriget består i att med alla möjliga medel mota bort all känsla av skuld och skam. Tio år efter övergreppen är känslorna av skuld och skam lika påtagliga som när han lade över dem på mig den allra första gången han förgrep sig på mig.

Min sanning ska inte längre censureras, anpassas, följa regler eller ramar eller undvikas för att det kan bli obekvämt. För mig kryper det under huden när jag förväntas visa hänsyn för att omgivningen inte klarar av att se en del av verkligheten. Jag klarar inte av att anpassa mig till en sådan extrem falskhet och dubbelmoral. Jag ska inte behöva det.

5.

Jag har inte gett ett ljud ifrån mig på fem månader. Jag har inte haft energi, ord eller lust till att skriva om allting som har hänt och när jag sitter idag och tänker tillbaka på de senaste fem månaderna har jag svårt att greppa situationen. Idag kände jag dock för en nystart, så jag döpte om bloggen till någonting som kändes passande och träffsäkert och det känns plötsligt så mycket bättre. Sedan sist har jag börjat volontärjobba i en underbar förening för att vara ett stöd för andra som blivit utsatta. Studierna rullar på som vanligt och kompletteringarna från förra terminen avslutas på löpande band.

Någonting som däremot är helt nytt och fortfarande en aning ofattbart, är att jag nästa vecka ska föreläsa tillsammans med en nära vän och studiekamrat. Under självaste Skåneveckan/Psykiatriveckan i Skåne ska vi hålla i en föreläsning där vi kommer att prata om ätstörningar, självskadebeteende och övergrepp och dess biverkningar. När vi fick frågan var det självklart att jag ville ställa upp, men de senaste veckorna har en enorm osäkerhet vuxit sig fram hos mig. Jag ifrågasätter mig själv, undrar om jag har någonting att berätta överhuvudtaget, kommer på mig själv med att tänka att det kanske inte var så farligt trots allt och sedan inser jag att det inte är mina känslor som kommer upp till ytan, utan känslorna och kommentarerna jag har fått från min omgivning sedan dag ett.

Jag försöker intala mig själv att jag har någonting viktigt att berätta. Att det finns fler som har haft det som jag och som inte har någon att vända sig till. Sedan kickar jantelagen in och jag får dåligt samvete som ens har vågat överväga att jag skulle ha någonting att bidra med. Men så igår snubblade jag över en bild som bara talade till mig och självklart var jag tvungen att spara den. Någonting med den fick någonting i mig att lossna och plötsligt kände jag att jag måste göra detta, om inte för mig, så för de som har bokat in sig och vill komma och lyssna på det jag och vi har att berätta. Bilden jag hittade var av ett citat och jag vet inte vem som har skrivit det, men det kanske kan hjälpa dig också?

 

"Be who you needed when you were younger"