4.

Mina tankar har snurrat väldigt mycket den senaste veckan, nästan lika pendlande som mina känslor. Varje gång jag tänker på vad hon har gjort, så blir jag så förbannad att jag inte kan sluta skaka. Jag försöker få ordning på kaoset, jag försöker vara rationell, hitta svar, vara förnuftig och så saklig som det är möjligt. Det är inte lätt. Jag vet knappt vart jag ska börja, men jag vet att jag inte kan ha en sådan människa i mitt liv, oavsett om vi delar blod eller inte.

Ett stort svek leder till att jag kommer ihåg alla tidigare svek som jag försökt förtränga. Ibland önskar jag att mitt minne var sämre än vad det är. Ibland är jag jävligt tacksam över att jag kommer ihåg alla ord, ansiktsuttryck och vilka känslor jag upplevde i varje given situation. På sätt och vis hänger det väl ihop med min förförståelse också, och det inlärda beteendet. Men alla dessa kopplingar och alla dessa svek blir bara för mycket ibland.

Många gånger genom åren, så har jag känt att "det är okej, jag hade inget stöd där och då, hon gjorde sitt bästa, jag klarar mig". Sen kommer jag på mig själv med att jag var själv. Jag hade ingen. De få jag brukade ha vände mig ryggen för någonting som inte var mitt fel. Samma problem där; alla pratade om det, men ingen pratade med mig. Det är väl därför jag är så rädd för att försöka skaffa vänner nu, jag har en inre förväntan att de ska svika när jag behöver dem som mest.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Jag vet inte vad jag vill få fram. Jag är besviken på henne. Jag är sårad. Jag är arg. Arg för att hon kände att det inte var värt att "ta diskussionen" med mig, utan ansåg att det var viktigare att prata med sin pojkvän om någonting som hon säger att hon trodde att jag sa. Jag är arg över att hon la på luren i mitt öra när jag för första gången vågade säga hur kränkt jag kände mig under tiden jag upplevde känslan. Jag är arg över att hon inte ens kunde bemöda sig att ge en förklaring, svara på mitt sms, eller försöka reda ut det. Det känns verkligen som att det var detta hon ville.

När vi var på väg hem från akuten i natt frågade min svärmor hur det var med henne och innan jag hann tänka mig för hörde jag mig själv säga "jag har sagt upp kontakten med henne". Hon förstod ingenting, så jag förklarade hela händelseförloppet för henne. Hon reagerade också på vad som hänt och allt som påstås vara sagt. Hon förstod inte heller hur man skulle kunna höra så pass fel. Det är i princip omöjligt. Hon tyckte att jag skulle ringa min mamma, be om en förklaring och säga att hon behöver hjälp. Jag märker att hon inte känner min mamma. Hon skulle utan tvekan säga upp all kontakt med mig om det skulle innebära att hon fick behålla sin partner. Så har hennes prioriteringar alltid varit och jag har alltid trott att det har berott på mig. Jag har alltid trott att jag inte har varit tillräcklig för henne, varken som individ, dotter eller syster. Vad jag än har gjort i mitt liv så har det i slutändan handlat om att "allting inte alltid kan handla om mig" och att jag "inte kan vara så egoistisk".

Hon vill inte förstå att mitt liv aldrig har handlat om mig. Det har handlat om att rädda pappa från att dö, att trösta henne när han gjorde det. Att ta hand om hemmet och syskonen och laga maten och hjälpa till med läxorna. Det har handlat om att lära mig att överleva övergrepp på egen hand och försöka intala mig själv att det inte var mitt fel att min bror utsatte mig för sexuella övergrepp var och varannan dag i åtta års tid. Det har handlat om att försöka räkna ut hur andra familjer lever och om de också blir utsatta när ingen annan vill se eller lyssna. Det har handlat om att på egen hand försöka hitta utlopp för alla känslor jag inte var kapabel att uttrycka. Mitt liv har handlat om att ta hand om min egen förövare, för att det enligt min mamma var synd om honom. Mitt liv har handlat om att tvingas gå hem till honom, städa hans lägenhet och dubbelkolla så att han inte tagit livet av sig, för att min mamma inte ville göra det själv. Mitt liv har handlat om att bli hjärntvättad till att tro att min egen uppväxt har varit precis som alla andras, enbart baserat på några väl valda ord vid fruktansvärda tillfällen.

Ibland vet jag inte vad som är svårast att glömma: hans händer på min kropp, eller hennes ord som fick mig att tro att jag var tvungen att ställa upp för att stilla hans nyfikenhet.

Skäms, mamma. Man gör inte så.

3.

Ibland är det en partner, en kollega, en vän, en släkting eller någon som ingår i ens direkta familj. Det finns säkert många "fula gubbar" (och tanter, för den delen), men personligen är jag betydligt mer rädd för män jag möter varje dag.

Om man blir utsatt av en man som man vuxit upp med, en man som enligt normen borde bidra till ens trygghet och som enligt omgivningen är "hur trevlig som helst" - då bryr man sig inte längre om "fula gubbar".

Rädslan handlar istället om att vara hemma, själv eller med honom. Rädslan handlar om huruvida man ska våga sova i sin egen säng medveten om att man inte kan låsa sin dörr. Rädslan handlar om att ingen respekterar det "nej" man skriker, så till den grad att man börjar ifrågasätta om det är värt att skrika någonting alls. Rädslan handlar om hur man ska våga ta en dusch, dörrar är så lätta att låsa upp utifrån. Rädslan handlar om att tvingas följa med till stranden och göra det familjer gör, medveten om att man kommer bli granskad genom kläderna av någon som åkte i samma bil påväg dit.

Rädslan handlar om hur många runt omkring som misstänker eller vet vad man blir utsatt för var och varannan dag, men väljer att vända andra kinden till. Rädslan handlar inte om att vara ute sent en sommarkväll, den handlar om vem som är vaken när man kommer hem.

Jag har aldrig varit rädd för "fula gubbar". Däremot har jag varit rädd för min familj så länge jag kan minnas.

2.

 Jag har gått omkring med en klump i magen hela dagen, har rent av mått fysiskt illa och haft ett gnagande obehag i bröstkorgen. Igår fick jag ett obehagligt mail av en människa jag träffat en gång, för flera månader sedan. Mailet bestod av en drös påhopp och jag trodde från början att det var en del av ett brutalt skämt. Så var inte fallet.

Jag ringde upp min man, som bad mig att ringa till M omgående, för att reda ut det hela. Det visar sig då att M är fullt medveten om mailet jag mottagit samt dess innehåll och meddelar kallt att det är resultatet av en kommentar jag gett nästan fem dagar tidigare. Jag rannsakade mig själv och gick igenom vartenda ord som lämnat mina läppar för att sedan ifrågasätta vad i helvete M pratade om. Då visar det sig att M tagit för givet att jag sagt saker som aldrig blivit yttrade, ljugit om det i flera dagar och undvikit ämnet för att sedan i princip skapa en ambush när jag inte är beredd.

M påstod att jag sagt att hennes partner varit närgången mot mig under en högtid, att jag aldrig tyckt om honom och att han var obehaglig. I detta falska scenario menar M även att jag har sagt hans namn samt yttrat vilken högtid det rör sig om. Jag har inte ens nämnt honom. Baserat på detta mottar jag ett väldigt hotfullt och känslokallt mail från hennes partner, som utan att fråga mig om det stämmer, tar för givet att M's lögner är sanna och agerar därefter. Han avslutar mailet med att meddela att vi inte behöver träffas igen. M verkar fullt införstådd i mailets innehåll och lägger på luren i örat på mig när jag skriker ut vad jag egentligen sa och sedan meddelar hur jag aldrig någonsin fått ett sådant obehagligt.. - och där lägger hon på luren i örat på mig.

Jag hinner säga att vad jag i själva verket pratat om, är hur mannen som kom fram till oss båda under en shoppingtur, var obehagligt närgången och pussade mig både på handen, kinderna, örsnibben och halsen under tiden jag gav min signatur till förmån för hörselskadade. Han gick långt över gränsenserna och jag var så chockad att jag frös, för andra gången. När vi kom hem upprepade jag detta och sa även att det inte fanns någon anledning att säga detta till min man, då det enbart hade resulterat i extrem ilska för min skull och gentemot mannen på stan. M nickade och sa att hon höll med och att hon redan hade glömt händelsen ändå, så det fanns ingenting att påpeka.

Det hade kunnat vara över där.
Om det inte hade varit för att M's agerande fick mig att återuppleva i princip hela mitt liv igen. Hur hon agerade när jag berättade om det första övergreppet. Hur de efterkommande aldrig förhindrades. Hur jag fick lova att vara tyst om det för att inte förstöra hans framtid. Hur jag nästan övertygades om att alla flickor blev utsatta av sina äldre bröder och att det var normalt. Hur jag var tvungen att förstå att den stackars pojken var nyfiken och att jag fick ställa upp. Hur hon lät mig skada mig själv i flera år och tro att skulden och skammen tillhörde mig. Att hon gjorde det bästa hon kunde, när hon sopade allting under mattan.

Det jag minns mest, är hur hon tog hans parti och rättfärdigade övergreppen. Att jag var för känslig, att jag gjorde för stor sak av det och att det inte var så farligt. Jag minns precis hur hon såg ut när hon sa "det här är ingenting att gråta över." Det var det som fick mitt självskadebeteende att blomstra. Hon tog min förövares parti där och då och under alla efterkommande år, och igår valde hon att ställa sig bakom sin partner för att hon "inte orkade ta diskussionen med mig".

Hennes beslut att inte ta diskussionen med mig, är vad som gör mig än mer säker på att det inte längre finns en plats för henne i mitt liv. Hon slängde mig till vargarna, igen.

Vilken sorts mamma gör så?

1.

Jag antar att det är dags att lätta på trycket igen. Behovet har funnits länge, orden likaså, men någonting har stått i vägen. En spärr, en rädsla, en oro, en önskan. Någonting släppte i mig idag som fick mig att starta om hela systemet, hela tankeverksamheten och känslobanken. Det känns som att mina spärrar har försvunnit och i och med det, så ser jag inte längre skymten utav mitt innerliga behov av att bli omtyckt och sedd. Inte nödvändigtvis sedd för den jag är, det jag upplevt eller det jag drömmer om, utan bara för att vara (eller åtminstone få känna mig) lite mindre ensam.
Så här är den, min lilla letter lounge. Min fristad, min ärlighetszon, min plats för känslouttryck. Dag 1 kommer jag berätta om imorgon, men just nu behöver jag distans.