3.

Ibland är det en partner, en kollega, en vän, en släkting eller någon som ingår i ens direkta familj. Det finns säkert många "fula gubbar" (och tanter, för den delen), men personligen är jag betydligt mer rädd för män jag möter varje dag.

Om man blir utsatt av en man som man vuxit upp med, en man som enligt normen borde bidra till ens trygghet och som enligt omgivningen är "hur trevlig som helst" - då bryr man sig inte längre om "fula gubbar".

Rädslan handlar istället om att vara hemma, själv eller med honom. Rädslan handlar om huruvida man ska våga sova i sin egen säng medveten om att man inte kan låsa sin dörr. Rädslan handlar om att ingen respekterar det "nej" man skriker, så till den grad att man börjar ifrågasätta om det är värt att skrika någonting alls. Rädslan handlar om hur man ska våga ta en dusch, dörrar är så lätta att låsa upp utifrån. Rädslan handlar om att tvingas följa med till stranden och göra det familjer gör, medveten om att man kommer bli granskad genom kläderna av någon som åkte i samma bil påväg dit.

Rädslan handlar om hur många runt omkring som misstänker eller vet vad man blir utsatt för var och varannan dag, men väljer att vända andra kinden till. Rädslan handlar inte om att vara ute sent en sommarkväll, den handlar om vem som är vaken när man kommer hem.

Jag har aldrig varit rädd för "fula gubbar". Däremot har jag varit rädd för min familj så länge jag kan minnas.