9.

Så, jag föreläste. Jag var så nervös under veckorna innan och jag velade fram och tillbaka gällande hur jag ville lägga upp hela föreläsningen. Var börjar man liksom? Vad är intressant för åhörarna och vad är viktigt för mig? När jag började tänka tanken på att kanske dela med mig av det jag har varit med om, så fick jag en idé om hur jag ville lägga upp det. Tyvärr fungerade inte det formatet i detta sammanhang, men det var trots allt bara första gången jag föreläste.

Det blev komprimerat, jag censurerade mig själv, jag hoppade över delar, jag glömde milstolpar. Jag vill säga att det beror på att filmaren stressade mig med att säga att han bara var tillgänglig i fyrtiofem minuter. Sanningen är att jag inte hade ett manus och såhär i efterhand tror jag att det hade underlättat. När jag pratade med min vapendragare efteråt påpekade jag att jag missade att berätta om alla stora händelser och hur de har påverkat mig. Hennes respons var "såg du deras ansikten? Jag tror du sa tillräckligt". Deras ögon var tårfyllda, många såg chockade ut och andra vågade inte titta på mig alls.

Har jag blivit så avtrubbad av min egen upplevelse att jag inte längre kan se hur absurd den är? Jag vet att det var mitt liv och min vardag och att det var fruktansvärt, men jag har ändå svårt att greppa att främlingar kan gråta av det lilla jag berättar. Borde jag vara mer förstörd än vad jag är?

8.

Under större delen av mitt liv har jag kämpat för att bli hörd. I alla miljöer och i majoriteten av mina relationer har jag berättat i hopp om att hitta förståelse, hjälp, någon form av bearbetning och någonting som kunde visa på att skulden inte var min. Det har varit en helt otrolig kamp och den vanligaste reaktionen har varit negativ. En av mina gamla vänner vände mig ryggen när jag berättade, men några år senare kom hon och berättade för mig att hon också blivit utsatt och "att det var synd att jag skulle behöva bli utsatt för att förstå dig". Är inte det en hemsk sammanfattning om något?

Kampen för att bli hörd har varit en sådan stor och blodig kamp och trots att jag många gånger redan i förväg vetat att jag inte kommer bli trodd eller förstådd eller att mina gränser ska respekteras, så har jag vägrat vara tyst. De som har bemött mig med respekt har alltid varit andra som blivit utsatta, för att de vet hur det är. De förstår hur det är. De vet vilka frågor som kan ställas. De ställer frågorna och framförallt så vågar de lyssna på den hemska verkligheten.

Igår fick jag ångest, för första gången på nästan tre år. Jag var inte beredd och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hela händelseförloppet gick nästan i slow motion; jag fick handsvett, pulsen ökade, andetagen minskade och paniken växte. Jag började leta efter utvägar och det kändes som att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen. Anledningen? Vi hade en föreläsning om suicid i skolan. Det, tillsammans med allt annat som har pågått de senaste veckorna, blev lite för mycket för mitt sinne. Saker jag har strävat efter i så fruktansvärt många år, kommer att inträffa imorgon.

Tillsammans med min vapendragare kommer jag att föreläsa på Skåneveckan, även känd som Psykiatriveckan. Vi kommer att prata om våra erfarenheter gällande sexuella övergrepp, självskadebeteenden och ätstörningar. Föreläsningen kommer att filmas och användas i utbildningssyfte och vi har dessutom fått erbjudande att föreläsa om våra erfarenheter och bemötande för en akutmottagning i Skåne. Vi blir hörda. Det gör mig både överlycklig - och fullkomligt livrädd.

Vad har jag egentligen att bidra med?