12.

För sjutton dagar sedan fick jag fullkomlig panik och började storgråta. Jag såg min förövare. För första gången på sex år så såg jag honom och jag fick total panik. Jag var inte beredd och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var inte min förövare, det var hans totala dubbelgångare och jag har aldrig sett någon vara så lik honom som den personen var. Samma huvudform, samma kalla ögon, rakad och skägget trimmat på samma sätt och jag vet inte om det är min inbillning eller om han faktiskt gav mig ett hånleende. Jag har aldrig sett den människan i hela mitt liv men han förstörde mig fullständigt.

Hur hanterar man att se ett spöke från det förflutna? Jag har sett honom på foto vid två tillfällen under dessa år, varpå jag inte var beredd på det vid något av tillfällena. Men detta var fullkomligt fruktansvärt. Känslan av att han inte längre kan komma åt mig.. Den liksom upphörde i samma stund som jag såg "honom". Han hade till och med samma gester och det framkallade så många minnen som jag har kämpat stenhårt för att glömma. Hans leende, hans röst, hans skratt, alla dessa delar som ger mig kalla kårar längs med ryggraden.. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett och jag vet inte hur jag ska hantera det. Den inneboende rädslan av att han ska försöka hitta mig och plötsligt stå och knacka på min dörr är kanske inte realistisk, men den är fullkomligt verklig för det.

Han har fortfarande samma effekt på mig som han hade under alla år han systematiskt bröt ner mig. Hur lång tid tar det att bygga upp någonting som har tagit femton år att bryta ner? Jag vet att han njuter av det, om han tänker på det överhuvudtaget. Jag vill släppa alla känslor, tankar och negativa spiraler som hans agerande har skapat hos mig och jag önskar innerligt att det vore så enkelt som att bara släppa det. Hade det varit det, så hade jag gjort det vid det här laget. Varje dag när jag tittar mig i spegeln längre än någon sekund, så är det inte min reflektion jag ser. Jag ser alla delar av mig som han har förringat, hånat, skrattat åt, pekat på, förminskat, förstorat, skadat, slagit, brutit ner.. Jag ser hans bild av mig, men jag ser inte min reflektion. Jag vet inte hur länge eller hur aktivt jag kommer behöva jobba för att radera honom ur mitt minne, för jag minns allting glasklart. Allt negativt som jag känner gentemot mig själv, är saker som han har fått mig att känna. Saker han har "gjort mig uppmärksam på" och jag vet inte hur jag ska bryta mönstret. Jag vill tro att det är möjligt, jag vill tro att det är okej. Samtidigt får jag dåligt samvete så fort jag tänker eller tycker något bra om mig själv för det känns som att jag inte har rätten till att göra det. Har jag det? Har jag rätten att tycka om mig själv när jag så ofta har fått höra att jag inte är någonting? Har jag rätten att göra mig själv till någonting?

På ett realistiskt plan är jag fullkomligt medveten om det.
På ett känslomässigt plan så pågår ett väldigt hätskt och ambivalent krig för att fastställa den saken.