10.

Jag försöker sammanställa mitt liv för att kunna göra en PowerPoint-presentation för att föreläsa för studenter på en högskola. Hur sammanställer man ett liv? Hur avgör man vilka händelser som är viktiga för andra att ta lärdom av? Jag har försökt prata med några av mina lärare om det i ett försök att på någon sätt avgränsa mitt eget liv och alla avgörande händelser som det har inneburit. Svaret jag fick tillbaka var ganska väntat; "fokusera på det som är viktigt För Dig".

Det är ett logiskt svar. Självklart för vissa. Men för mig är det inte det. Jag diskuterade ämnet med en av mina medstudenter tidigare idag och kom på mig själv med att fråga "hur avtrubbad jag har blivit av mina livshändelser". Det jobbiga är nämligen inte att prata om det, oberoende av om det är människor jag känner eller främmande ansikten i en uthyrd lokal. Det riktigt tuffa är att försöka hantera de reaktioner jag får, även om ingen öppnar munnen. Tappade hakor, tårfyllda ögon, direkt ilska och ibland nyfikenhet. Den sorgsna reaktion är den vanligaste och den jobbigaste.

Den får mig att omedelbart vilja be om ursäkt för vad jag blivit utsatt för, för att jag pratar om det, för att det får totala främlingar att vilja gråta på min bekostnad. Ibland är det på gränsen att jag ber om ursäkt för min egen existens och för att jag lämnar människor ensamma med all sårbar information som samtidigt råkar vara mitt liv och ibland undrar jag; vad gör du med den informationen? Tar du med den hem och låser in den i ett mörkt rum eller blir jag någon du pratar om med de som står dig närmast eller försöker du förtränga allting du hört i samma stund du lämnar lokalen? Jag vet inte. Egentligen spelar det ingen roll och egentligen har jag ingen rätt att veta för det spelar egentligen ingen roll. Jag gör ett aktivt val att inte vara tyst, men vad andra väljer att göra är upp till dem. Även om de vet min livshistoria så kommer jag alltid att vara anonym för dem. Min historia är inte synonymt med vem jag är, även om det ibland känns som att de per automatik går hand i hand.

Ibland när någon visar mig empati på grund av det jag pratar om, så skrattar jag lite nervöst och säger "ska man skratta eller gråta?" och jag vill gråta så mycket att jag ibland skakar i hela kroppen. I flera veckor, nej månader, har jag försökt framkalla en gråtattack men ingenting händer. Förut brukade jag medvetet fokusera på pappa och allting som han missar och allting som jag inte kommer ihåg om honom och vem han var och det brukade göra susen, men det är som att tårarna har tagit slut. De kommer inte längre på beställning även om jag vet att jag behöver få det ur mig. Kanske finns det inga tårar kvar i anslutning till dessa individer? Kanske har jag gråtit vad jag ska för deras skull, för vad de inte är och för vad de inte gjort och för alla fantasier jag någonsin haft om hur det hade kunnat vara? Kanske..

Men det gör inte mindre ont för det. Det blir inte mindre känsligt att tänka på det. Att tänka på högtider. Att tänka på dessa datum och tillfällen och upplevelser som man berättar om och delar med sina närmaste. Jag vet vilka jag har och jag uppskattar dem enormt. Men vissa dagar gör det bara för jävla ont att fokusera mer på vad jag har, än vad jag inte har. Den där sorgen som man inte kan förklara för någon som inte vet hur det är, den hemsöker mig vissa dagar. Den där barnsliga längtan efter en blick, en beröring, ett leende. Den där typiska varma kramen från den där specifika människan. Ibland känns det som växtvärk att tänka på allt man inte har och det som gör mest ont är att inte vara säker på att man själv inte är orsaken till att ingen längre finns kvar.

Vissa säger att det är hennes förlust. Andra säger att det kommer bli bra. Någon tycker att jag kanske borde ringa henne och kräva någonting annat, något mer, något bättre. Själv vet jag inte vad jag ska säga. Det har idag gått exakt tjugosex veckor och två dagar sedan min mamma la på luren i mitt öra. Jag har inte hört ett ljud från henne sedan dess och jag vägrar höra av mig. Jag saknar en mamma, men jag saknar inte hon som råkar vara min. Ibland ser jag hennes dubbelgångare i stan och varje gång får jag panik och hjärtklappning. Ibland drömmer jag om henne och hon är alltid fruktansvärt elak och hur jag än försöker så kommer jag aldrig ifrån henne. Jag vet vad jag har att förvänta mig med henne. Jag vet vart jag har henne, jag vet hur manipulerande hon kan vara och jag vet hur mycket hon kan skada mig.

En av mina största rädslor är att hon ska höra av sig på min trettioårsdag.
Vad gör jag då?