11.

Jag har de senaste två veckorna rannsakat mig själv något oerhört, så till den grad att det verkligen känns som att jag ömsar skinn. Nya sidor av mig träder fram, andra försvinner sakta men säkert - och jag är okej med det. Den här nya versionen av mig är någon som jag känner att jag kan förlika mig med, känna igen mig i och trivas tillsammans med. Jag vet inte om jag någonsin har känt trivsel med mig själv, om jag ska vara ärlig.

Igår yttrade jag mina åsikter i en post som "Amber the activist" delat. Hon blev våldtagen häromdagen och hon har delat det med oss, hennes följare. Alla hennes inlägg har på något sätt berört våldtäkten hon utsattes för och kommentarsfältet har varit skrämmande dömande, men även överväldigande stöttande och kärleksfullt. Igår la Amber ut en bild på sig själv tillsammans med hennes förövare. Jag kom på mig själv med att kommentera och skriva någonting om "att en våldtäktsman verkligen ser ut som vem som helst, och kan ha ett trevligt yttre och le och se snäll ut". Det gör mig förbannad av många orsaker.

En av dem råkar vara att media fortsätter porträttera våldtäktsmän som annorlunda, avvikande, obehagliga och gärna äldre, ensamma män som gömmer sig i mörkret på kvällarna. Det är en verklighet med modifikation. Många av dem är inte det minsta obehagliga, långt ifrån alla är äldre och många lever sina liv mitt ibland oss. Jag förstår grejen, dock. Tror jag. Det finns en rädsla i att komma till insikt om att vem som helst är kapabel att gå över gränsen, att vem som helst kan göra det aktiva valet att gå över en annan människas gräns. Vad gör det oss till då? På vilket sätt skiljer vi oss från de onda, om de ser ut som oss, lever som oss, skrattar som oss och har familjer som oss? Det är en ganska skrämmande tanke, jag är medveten om det.

Men om vi inte kan erkänna det som en verklighet så har jag svårt att se att denna kamp kommer att leda någonstans. Vi kan inte prata om våldtäkter och sexuella övergrepp om vi väljer att enbart prata om halva problemet, eller enbart de delar som vi är kapabla att hantera. Vi har fått en våldtäktskultur i trygga Sverige, det finns inga tvivel om saken. Problemet är att majoriteten av de som har insett det är de som har blivit utsatta för den, den andra halvan blundar för problemet och sover gott om natten. Vi andra försöker överleva på de sätt vi kan, vare sig det är med alkohol, droger, tvivelaktiga relationer, total avskärmning från omvärlden eller fullkomlig förnekelse inför det som faktiskt har hänt.

Jag tror att det är först nu jag börjar våga erkänna för mig själv hur jävla illa det faktiskt var för mig att bli utsatt i familjen jag växte upp med. Även om jag har varit medveten om det och försökt hantera det på alla sätt som funnits tillgängliga för mig, så börjar jag nu äntligen att faktiskt landa i det. Av de som jag har berättat för om min bakgrund, så har väldigt många undrat "om det var mitt helsyskon" som utsatte mig. Som att det är sämre eller bättre än någonting annat. Första gången kom som en överraskning och jag var inte beredd, men han gjorde det tydligt väldigt snabbt att det inte var sista gången och att jag dessutom inte hade någonting att säga till om. Att bli utsatt förändrar en, på många plan. Jag vet inte vem jag hade varit om han inte hade utsatt mig. Jag är övertygad om att det ska lära mig någonting, någonting som jag fortfarande försöker få grepp om. Men jag vet också att såhär i efterhand så är det inte övergreppen som är det svåra att hantera, det är alla biverkningar det har orsakat.

Min enorma rädsla för biologiska män, mitt ständiga undvikande att vara ensam i ett rum med en man oavsett om det är en främling eller bekant eller någon välkänd. Det är hur många jobbannonser jag undviker att söka för att kontaktpersonen är en man och jag är medveten om att jag inte klarar av en eventuell anställningsintervju om det är en man som intervjuar mig. Var jag än befinner mig kollar jag efter utgångar omgående, jag letar efter extra flyktvägar ifall någonting skulle hända. Jag har alltid telefonen tillgänglig och jag kilar in mina nycklar mellan mina fingrar om jag är ute och går själv när det är mörkt - något som för övrigt bara har hänt en gång på nästan trettio år. Det är mitt behov att alltid hålla ryggen fri och jag sätter mig alltid så jag har uppsikt över hela lokalen, oavsett vilket sammanhang det handlar om. Jag undviker att passera gäng bestående av det manliga könet för att deras blotta närvaro kan göra mig svimfärdig. Jag är fruktansvärt lättskrämd och jag får fullständig panik om någon skrämmer mig, vid plötsliga ljud, eller om någonting händer som jag inte varit beredd på. Jag kan inte styra det, men jag känner hur hela min kropp fryser och mitt hjärta börjar rusa samtidigt som jag börjar kallsvettas. Jag känner mig som en potentiell måltavla så fort jag lämnar hemmet och ibland vågar jag inte ens göra det för att jag är rädd för några av grannarna. Jag tycker inte om när människor går bakom mig, andas ljudligt, tittar på mig utan att prata med mig och jag kan få panik i de mest vardagliga situationer. Han gjorde det mot mig.

Även om mitt mående har förbättrats, så är det fortfarande såhär mitt liv ser ut. Alla mina överlevnadsinstinkter ligger på högspänn tjugofyra timmar om dygnet, samtidigt som mitt minne har försämrats, min sömn, min ork och min positiva syn på livet. Hur fortsätter man leva när alla man möter har möjligheten att bryta ner en totalt? Jag vet inte, men jag fortsätter kämpa och jag försöker ta mig vidare och jag försöker komma till insikten att han inte längre kan skada mig. Och ändå lever jag med denna rädsla varje dag. Var är rättvisan i det?