7.

Jag har i flera veckor varit tyngd av en extrem ledsamhet. Ett tag lät jag känslan bara infinna sig, gro, hitta en plats och sedan har den stannat kvar där. Under en period försökte jag komma på varför den besökte mig, men jag kunde inte hitta någon anledning och en del av mig var nog inte riktigt redo att leta efter svaren heller. Men så ikväll, så kom den verkligen över mig. Inte på det där sättet att "tårarna bara kommer och sedan är det omöjligt att sluta", utan mer på det där "tryck över bröstet kan nästan inte andas för att det gör för ont"-sättet. Det är fruktansvärt. Jag vill inte känna så.

Någon sa en gång till mig att det är upp till mig hur jag vill må och hur jag vill känna inför människor. Jag håller med till viss del, men ibland kan man verkligen inte bestämma sig för att sluta må dåligt. Ibland tror jag att det rent ut sagt är farligt att trycka bort vissa känslor. Under denna period har jag i tystnad bestämt mig för att fastna i alla känslor som besöker mig. Inte på ett sätt som gör att jag aldrig kommer kunna gå vidare, utan mer på ett sätt som får mig att förstå mina känslor och vad de grundar sig i, för att sedan kunna låta dem passera när de har lärt mig det jag behöver.

Jag gråter inte. För några år sedan grät jag för ingenting och jag grät ofta. Någonstans på vägen tog det stopp. I det här sammanhanget så vet jag inte om jag inte kan gråta bara för att jag verkligen inte vill fälla tårar över någon som har behandlat mig så illa, eller om jag har blivit så pass avtrubbad att det inte går. En stor del av mig hade förmodligen mått underbart och känt sig renad av att få gråta som ett barn under en kväll och bara ligga i en trygg famn. Jag har en trygg famn som utan tvivel skulle låta mig vara liten, men det finns inga tårar kvar. Vissa dagar har jag försökt locka fram dem med hjälp av alla metoder som har fungerat tidigare i mitt liv. Men ingenting händer.

En viss del av mig vill gråta för henne. För att känna att hon betyder, för att känna att jag kanske har betytt någonting för henne. Men saken är den, att när jag verkligen tänker efter, känner efter.. Då vet jag inte vad jag ska svara. Jag känner ingen säkerhet kring att det skulle finnas en betydelse kring mig i hennes liv, det känns mer som ett önsketänkande, en form av "det är så det ska vara så vi låtsas lite". Men nej. Inte ens när jag försöker tänka på de bra stunderna så känns det bra. Det känns olustigt, falskt och jag ser mönster som jag tidigare ignorerat och det känns inte bra att de kommer upp till ytan. Jag vet inte hur jag ska bearbeta dem, jag vet inte hur jag ska processa det. Och jag vet inte hur jag ska förklara vart jag befinner mig rent mentalt för jag vet att de inte förstår. Familj är familj.

Ja, men min familj är förstörd. Min pappa är död, min mamma är ute ur mitt liv för tredje gången, min bror våldtog mig under åtta års tid och min syster säger att det inte har hänt för att han inte har rört henne och min mamma normaliserar det. Vad för sorts familj är det? Och varför ska jag anpassa mig efter deras skeva beteenden, åsikter och krav? Ska jag förgripa mig på mig själv genom att komma krypandes till de människor som fick mig att vilja dö redan som 11-åring? Ska jag trampa ner mig själv till oigenkännlighet för att folk inte vet hur de ska hantera att jag valt att säga upp all kontakt med de som skulle ge mig trygghet? Varför är det jag som återkommande måste försvara mitt val? Varför är det jag som gång på gång måste förklara att det här är min verklighet och att det inte blir lättare med tiden?

Det blir inte lättare. Jag gör det lättare för er, för jag slutar berätta för er vad som händer, hur jag mår, hur ont allting gör och hur mycket jag önskar att allt vore annorlunda. Jag var påväg att gå in i väggen i början av sommaren och valde därför att inte jobba. Jag valde att sätta hälsan först och försöka bearbeta att min mamma slängde mig till vargarna ännu en gång. Hur bearbetar man det? Hur hanterar man att ens egen mamma inte vill ge en kärlek, respekt och förståelse? Försöker man ignorera det, ber man om ett mirakel varje gång man pratar och hoppas på det bästa, bara för att bli besviken (men inte förvånad) nästa gång smällen kommer? Hur många chanser ska man behöva ge? Hur många broar ska behöva brännas innan skadan är tillräckligt stor? Jag vet knappt vart jag ska ta vägen längre och jag vill gråta tills mitt huvud exploderar men det finns inga tårar kvar för henne.

Så vem ska jag gråta för?