6.

Ibland slås jag av hur viktigt det är för mig att berätta sanningen. Hur viktigt det är att låta den komma ut, se ljuset och därmed låta andra se min verklighet. I samma stund jag gör det slås jag också av hur många som blir obekväma när man visar eller säger någonting annat än medelmåttigt. Jag kan se hur det kryper under huden på människor som får höra hur det faktiskt kan se ut, hur det ser ut, i dagens Sverige. Alla de som i sina Facebookstatusar kan visa sin avsky kring hemskheter runt om i världen och som kan gilla när hemskheter sprids som en löpeld och hur de kan ställa upp med pengar så länge de slipper vara på plats och ha första parkett.

Jag har alltid blivit chockerad över människor som propagerar för sanningen, men som vänder andra sidan till när den når ytan. Sanningen är alltid okej att berätta, bara den följer specifika regler, normer och absolut inte sticker någon i ögat. Sanningen är alltid okej att berätta, förutsatt att den censureras till att bli lite bättre, lite lyckligare och lite mindre hemsk än hur det egentligen sett ut. Sanningen får sällan vara det den i grund och botten kan vara. Rå. Fruktansvärd. Osmaklig. Nervkittlande. Ångestframkallande. Blottande. Nära.

För några år sedan kontaktade jag två tidningar för att ifrågasätta varför de aldrig skrev om incest, när de så ofta skrev om övergrepp. En av dem skrev att det inte sålde lösnummer och inte var tillräckligt intressant. Den andra skrev att det var en brist på människor som ville bidra med sina historier. Jag ställde upp för att jag ville nå ut till andra som hade liknande bakgrund som mig, men inte vågade prata om det för att det inte fanns någon information att hitta. Det finns det fortfarande inte. Ingen vågar berätta, och jag förstår varför. Personligen vägrar jag sluta berätta, jag har tänkt prata om det så länge det finns någon som vill lyssna och någon som kan känna igen sig.

När jag blev intervjuad bad jag att få använda mitt riktiga namn och ett foto av mig. Jag fick varken eller. Reportern var trevlig och hade en mjuk framtoning, men jag blev så frustrerad när hon förklarade att vi var tvungna "att visa hänsyn till förövaren och hans familj". Det kändes som ett slag i magen och min första tanke var "hänsyn? till honom? på samma sätt som han visade hänsyn till mig?" Jag visste inte hur jag skulle bemöta det, men då jag fortfarande ville nå ut med min historia så gick jag motvilligt med på att vara anonym.

Efter att den artikeln publicerades blev jag kontaktad av en reporter på en annan ort som undrade om jag var villig att ställa upp på en intervju för en veckotidning. Hon verkade trevlig, skickade sina frågor i förhand och vi hade en flitig mailkontakt. Innan hon skickade vidare den färdiga intervjun skickade hon sitt resultat till mig för godkännande, för att jag skulle få känna att hon hade gett en rättvis bild av mig och min historia. Hon hade fångat den perfekt. När jag sedan fick hem tidningen fick jag en chock, för den stämde inte överens med resultatet jag hade fått mailat tidigare. Jag mailade henne omgående och ifrågasatte, varpå hon bad tusen gånger om ursäkt och menade att chefen ändrat utgången över hennes huvud. Hela tonen i artikeln var "detta hände, det var hemskt, nu är allt toppen". Så var inte verkligheten och det är fortfarande inte så det ser ut. Jag vill inte ge en bild som inte är sann och även om det har gått många år sedan övergreppen upphörde, så slåss jag fortfarande dagligen.

Ibland slåss jag mer än jag orkar, ibland behöver jag knappt anstränga mig. Kampen är ständigt pågående, kriget slutar liksom aldrig. I år är det tio år sedan han hotade mig sista gången. Jag borde fira mitt jubileum, men det känns mest sorgligt. Kriget handlar inte bara om att bli fri från honom. Det handlar om att slåss för förståelse, för kärlek, för närhet. För tillit, relationer och välmående. Kriget handlar om att hantera mardrömmarna när de kommer, flashbacksen likaså. Det handlar om att kunna hantera att se hans spöke i en främling på stan, i ett andetag från en studiekamrat, i en blick från någon som tittar för påträngande. Kriget handlar om att våga sitta kvar på tåget när trängseln blir övermäktig och den privata sfären invaderas. Kriget handlar om att välja bort människor som rättfärdigar övergrepp och det dagliga kriget består i att med alla möjliga medel mota bort all känsla av skuld och skam. Tio år efter övergreppen är känslorna av skuld och skam lika påtagliga som när han lade över dem på mig den allra första gången han förgrep sig på mig.

Min sanning ska inte längre censureras, anpassas, följa regler eller ramar eller undvikas för att det kan bli obekvämt. För mig kryper det under huden när jag förväntas visa hänsyn för att omgivningen inte klarar av att se en del av verkligheten. Jag klarar inte av att anpassa mig till en sådan extrem falskhet och dubbelmoral. Jag ska inte behöva det.