9.

Så, jag föreläste. Jag var så nervös under veckorna innan och jag velade fram och tillbaka gällande hur jag ville lägga upp hela föreläsningen. Var börjar man liksom? Vad är intressant för åhörarna och vad är viktigt för mig? När jag började tänka tanken på att kanske dela med mig av det jag har varit med om, så fick jag en idé om hur jag ville lägga upp det. Tyvärr fungerade inte det formatet i detta sammanhang, men det var trots allt bara första gången jag föreläste.

Det blev komprimerat, jag censurerade mig själv, jag hoppade över delar, jag glömde milstolpar. Jag vill säga att det beror på att filmaren stressade mig med att säga att han bara var tillgänglig i fyrtiofem minuter. Sanningen är att jag inte hade ett manus och såhär i efterhand tror jag att det hade underlättat. När jag pratade med min vapendragare efteråt påpekade jag att jag missade att berätta om alla stora händelser och hur de har påverkat mig. Hennes respons var "såg du deras ansikten? Jag tror du sa tillräckligt". Deras ögon var tårfyllda, många såg chockade ut och andra vågade inte titta på mig alls.

Har jag blivit så avtrubbad av min egen upplevelse att jag inte längre kan se hur absurd den är? Jag vet att det var mitt liv och min vardag och att det var fruktansvärt, men jag har ändå svårt att greppa att främlingar kan gråta av det lilla jag berättar. Borde jag vara mer förstörd än vad jag är?