12.

För sjutton dagar sedan fick jag fullkomlig panik och började storgråta. Jag såg min förövare. För första gången på sex år så såg jag honom och jag fick total panik. Jag var inte beredd och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var inte min förövare, det var hans totala dubbelgångare och jag har aldrig sett någon vara så lik honom som den personen var. Samma huvudform, samma kalla ögon, rakad och skägget trimmat på samma sätt och jag vet inte om det är min inbillning eller om han faktiskt gav mig ett hånleende. Jag har aldrig sett den människan i hela mitt liv men han förstörde mig fullständigt.

Hur hanterar man att se ett spöke från det förflutna? Jag har sett honom på foto vid två tillfällen under dessa år, varpå jag inte var beredd på det vid något av tillfällena. Men detta var fullkomligt fruktansvärt. Känslan av att han inte längre kan komma åt mig.. Den liksom upphörde i samma stund som jag såg "honom". Han hade till och med samma gester och det framkallade så många minnen som jag har kämpat stenhårt för att glömma. Hans leende, hans röst, hans skratt, alla dessa delar som ger mig kalla kårar längs med ryggraden.. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det känns som att jag är tillbaka på ruta ett och jag vet inte hur jag ska hantera det. Den inneboende rädslan av att han ska försöka hitta mig och plötsligt stå och knacka på min dörr är kanske inte realistisk, men den är fullkomligt verklig för det.

Han har fortfarande samma effekt på mig som han hade under alla år han systematiskt bröt ner mig. Hur lång tid tar det att bygga upp någonting som har tagit femton år att bryta ner? Jag vet att han njuter av det, om han tänker på det överhuvudtaget. Jag vill släppa alla känslor, tankar och negativa spiraler som hans agerande har skapat hos mig och jag önskar innerligt att det vore så enkelt som att bara släppa det. Hade det varit det, så hade jag gjort det vid det här laget. Varje dag när jag tittar mig i spegeln längre än någon sekund, så är det inte min reflektion jag ser. Jag ser alla delar av mig som han har förringat, hånat, skrattat åt, pekat på, förminskat, förstorat, skadat, slagit, brutit ner.. Jag ser hans bild av mig, men jag ser inte min reflektion. Jag vet inte hur länge eller hur aktivt jag kommer behöva jobba för att radera honom ur mitt minne, för jag minns allting glasklart. Allt negativt som jag känner gentemot mig själv, är saker som han har fått mig att känna. Saker han har "gjort mig uppmärksam på" och jag vet inte hur jag ska bryta mönstret. Jag vill tro att det är möjligt, jag vill tro att det är okej. Samtidigt får jag dåligt samvete så fort jag tänker eller tycker något bra om mig själv för det känns som att jag inte har rätten till att göra det. Har jag det? Har jag rätten att tycka om mig själv när jag så ofta har fått höra att jag inte är någonting? Har jag rätten att göra mig själv till någonting?

På ett realistiskt plan är jag fullkomligt medveten om det.
På ett känslomässigt plan så pågår ett väldigt hätskt och ambivalent krig för att fastställa den saken.

11.

Jag har de senaste två veckorna rannsakat mig själv något oerhört, så till den grad att det verkligen känns som att jag ömsar skinn. Nya sidor av mig träder fram, andra försvinner sakta men säkert - och jag är okej med det. Den här nya versionen av mig är någon som jag känner att jag kan förlika mig med, känna igen mig i och trivas tillsammans med. Jag vet inte om jag någonsin har känt trivsel med mig själv, om jag ska vara ärlig.

Igår yttrade jag mina åsikter i en post som "Amber the activist" delat. Hon blev våldtagen häromdagen och hon har delat det med oss, hennes följare. Alla hennes inlägg har på något sätt berört våldtäkten hon utsattes för och kommentarsfältet har varit skrämmande dömande, men även överväldigande stöttande och kärleksfullt. Igår la Amber ut en bild på sig själv tillsammans med hennes förövare. Jag kom på mig själv med att kommentera och skriva någonting om "att en våldtäktsman verkligen ser ut som vem som helst, och kan ha ett trevligt yttre och le och se snäll ut". Det gör mig förbannad av många orsaker.

En av dem råkar vara att media fortsätter porträttera våldtäktsmän som annorlunda, avvikande, obehagliga och gärna äldre, ensamma män som gömmer sig i mörkret på kvällarna. Det är en verklighet med modifikation. Många av dem är inte det minsta obehagliga, långt ifrån alla är äldre och många lever sina liv mitt ibland oss. Jag förstår grejen, dock. Tror jag. Det finns en rädsla i att komma till insikt om att vem som helst är kapabel att gå över gränsen, att vem som helst kan göra det aktiva valet att gå över en annan människas gräns. Vad gör det oss till då? På vilket sätt skiljer vi oss från de onda, om de ser ut som oss, lever som oss, skrattar som oss och har familjer som oss? Det är en ganska skrämmande tanke, jag är medveten om det.

Men om vi inte kan erkänna det som en verklighet så har jag svårt att se att denna kamp kommer att leda någonstans. Vi kan inte prata om våldtäkter och sexuella övergrepp om vi väljer att enbart prata om halva problemet, eller enbart de delar som vi är kapabla att hantera. Vi har fått en våldtäktskultur i trygga Sverige, det finns inga tvivel om saken. Problemet är att majoriteten av de som har insett det är de som har blivit utsatta för den, den andra halvan blundar för problemet och sover gott om natten. Vi andra försöker överleva på de sätt vi kan, vare sig det är med alkohol, droger, tvivelaktiga relationer, total avskärmning från omvärlden eller fullkomlig förnekelse inför det som faktiskt har hänt.

Jag tror att det är först nu jag börjar våga erkänna för mig själv hur jävla illa det faktiskt var för mig att bli utsatt i familjen jag växte upp med. Även om jag har varit medveten om det och försökt hantera det på alla sätt som funnits tillgängliga för mig, så börjar jag nu äntligen att faktiskt landa i det. Av de som jag har berättat för om min bakgrund, så har väldigt många undrat "om det var mitt helsyskon" som utsatte mig. Som att det är sämre eller bättre än någonting annat. Första gången kom som en överraskning och jag var inte beredd, men han gjorde det tydligt väldigt snabbt att det inte var sista gången och att jag dessutom inte hade någonting att säga till om. Att bli utsatt förändrar en, på många plan. Jag vet inte vem jag hade varit om han inte hade utsatt mig. Jag är övertygad om att det ska lära mig någonting, någonting som jag fortfarande försöker få grepp om. Men jag vet också att såhär i efterhand så är det inte övergreppen som är det svåra att hantera, det är alla biverkningar det har orsakat.

Min enorma rädsla för biologiska män, mitt ständiga undvikande att vara ensam i ett rum med en man oavsett om det är en främling eller bekant eller någon välkänd. Det är hur många jobbannonser jag undviker att söka för att kontaktpersonen är en man och jag är medveten om att jag inte klarar av en eventuell anställningsintervju om det är en man som intervjuar mig. Var jag än befinner mig kollar jag efter utgångar omgående, jag letar efter extra flyktvägar ifall någonting skulle hända. Jag har alltid telefonen tillgänglig och jag kilar in mina nycklar mellan mina fingrar om jag är ute och går själv när det är mörkt - något som för övrigt bara har hänt en gång på nästan trettio år. Det är mitt behov att alltid hålla ryggen fri och jag sätter mig alltid så jag har uppsikt över hela lokalen, oavsett vilket sammanhang det handlar om. Jag undviker att passera gäng bestående av det manliga könet för att deras blotta närvaro kan göra mig svimfärdig. Jag är fruktansvärt lättskrämd och jag får fullständig panik om någon skrämmer mig, vid plötsliga ljud, eller om någonting händer som jag inte varit beredd på. Jag kan inte styra det, men jag känner hur hela min kropp fryser och mitt hjärta börjar rusa samtidigt som jag börjar kallsvettas. Jag känner mig som en potentiell måltavla så fort jag lämnar hemmet och ibland vågar jag inte ens göra det för att jag är rädd för några av grannarna. Jag tycker inte om när människor går bakom mig, andas ljudligt, tittar på mig utan att prata med mig och jag kan få panik i de mest vardagliga situationer. Han gjorde det mot mig.

Även om mitt mående har förbättrats, så är det fortfarande såhär mitt liv ser ut. Alla mina överlevnadsinstinkter ligger på högspänn tjugofyra timmar om dygnet, samtidigt som mitt minne har försämrats, min sömn, min ork och min positiva syn på livet. Hur fortsätter man leva när alla man möter har möjligheten att bryta ner en totalt? Jag vet inte, men jag fortsätter kämpa och jag försöker ta mig vidare och jag försöker komma till insikten att han inte längre kan skada mig. Och ändå lever jag med denna rädsla varje dag. Var är rättvisan i det?



 

10.

Jag försöker sammanställa mitt liv för att kunna göra en PowerPoint-presentation för att föreläsa för studenter på en högskola. Hur sammanställer man ett liv? Hur avgör man vilka händelser som är viktiga för andra att ta lärdom av? Jag har försökt prata med några av mina lärare om det i ett försök att på någon sätt avgränsa mitt eget liv och alla avgörande händelser som det har inneburit. Svaret jag fick tillbaka var ganska väntat; "fokusera på det som är viktigt För Dig".

Det är ett logiskt svar. Självklart för vissa. Men för mig är det inte det. Jag diskuterade ämnet med en av mina medstudenter tidigare idag och kom på mig själv med att fråga "hur avtrubbad jag har blivit av mina livshändelser". Det jobbiga är nämligen inte att prata om det, oberoende av om det är människor jag känner eller främmande ansikten i en uthyrd lokal. Det riktigt tuffa är att försöka hantera de reaktioner jag får, även om ingen öppnar munnen. Tappade hakor, tårfyllda ögon, direkt ilska och ibland nyfikenhet. Den sorgsna reaktion är den vanligaste och den jobbigaste.

Den får mig att omedelbart vilja be om ursäkt för vad jag blivit utsatt för, för att jag pratar om det, för att det får totala främlingar att vilja gråta på min bekostnad. Ibland är det på gränsen att jag ber om ursäkt för min egen existens och för att jag lämnar människor ensamma med all sårbar information som samtidigt råkar vara mitt liv och ibland undrar jag; vad gör du med den informationen? Tar du med den hem och låser in den i ett mörkt rum eller blir jag någon du pratar om med de som står dig närmast eller försöker du förtränga allting du hört i samma stund du lämnar lokalen? Jag vet inte. Egentligen spelar det ingen roll och egentligen har jag ingen rätt att veta för det spelar egentligen ingen roll. Jag gör ett aktivt val att inte vara tyst, men vad andra väljer att göra är upp till dem. Även om de vet min livshistoria så kommer jag alltid att vara anonym för dem. Min historia är inte synonymt med vem jag är, även om det ibland känns som att de per automatik går hand i hand.

Ibland när någon visar mig empati på grund av det jag pratar om, så skrattar jag lite nervöst och säger "ska man skratta eller gråta?" och jag vill gråta så mycket att jag ibland skakar i hela kroppen. I flera veckor, nej månader, har jag försökt framkalla en gråtattack men ingenting händer. Förut brukade jag medvetet fokusera på pappa och allting som han missar och allting som jag inte kommer ihåg om honom och vem han var och det brukade göra susen, men det är som att tårarna har tagit slut. De kommer inte längre på beställning även om jag vet att jag behöver få det ur mig. Kanske finns det inga tårar kvar i anslutning till dessa individer? Kanske har jag gråtit vad jag ska för deras skull, för vad de inte är och för vad de inte gjort och för alla fantasier jag någonsin haft om hur det hade kunnat vara? Kanske..

Men det gör inte mindre ont för det. Det blir inte mindre känsligt att tänka på det. Att tänka på högtider. Att tänka på dessa datum och tillfällen och upplevelser som man berättar om och delar med sina närmaste. Jag vet vilka jag har och jag uppskattar dem enormt. Men vissa dagar gör det bara för jävla ont att fokusera mer på vad jag har, än vad jag inte har. Den där sorgen som man inte kan förklara för någon som inte vet hur det är, den hemsöker mig vissa dagar. Den där barnsliga längtan efter en blick, en beröring, ett leende. Den där typiska varma kramen från den där specifika människan. Ibland känns det som växtvärk att tänka på allt man inte har och det som gör mest ont är att inte vara säker på att man själv inte är orsaken till att ingen längre finns kvar.

Vissa säger att det är hennes förlust. Andra säger att det kommer bli bra. Någon tycker att jag kanske borde ringa henne och kräva någonting annat, något mer, något bättre. Själv vet jag inte vad jag ska säga. Det har idag gått exakt tjugosex veckor och två dagar sedan min mamma la på luren i mitt öra. Jag har inte hört ett ljud från henne sedan dess och jag vägrar höra av mig. Jag saknar en mamma, men jag saknar inte hon som råkar vara min. Ibland ser jag hennes dubbelgångare i stan och varje gång får jag panik och hjärtklappning. Ibland drömmer jag om henne och hon är alltid fruktansvärt elak och hur jag än försöker så kommer jag aldrig ifrån henne. Jag vet vad jag har att förvänta mig med henne. Jag vet vart jag har henne, jag vet hur manipulerande hon kan vara och jag vet hur mycket hon kan skada mig.

En av mina största rädslor är att hon ska höra av sig på min trettioårsdag.
Vad gör jag då?

9.

Så, jag föreläste. Jag var så nervös under veckorna innan och jag velade fram och tillbaka gällande hur jag ville lägga upp hela föreläsningen. Var börjar man liksom? Vad är intressant för åhörarna och vad är viktigt för mig? När jag började tänka tanken på att kanske dela med mig av det jag har varit med om, så fick jag en idé om hur jag ville lägga upp det. Tyvärr fungerade inte det formatet i detta sammanhang, men det var trots allt bara första gången jag föreläste.

Det blev komprimerat, jag censurerade mig själv, jag hoppade över delar, jag glömde milstolpar. Jag vill säga att det beror på att filmaren stressade mig med att säga att han bara var tillgänglig i fyrtiofem minuter. Sanningen är att jag inte hade ett manus och såhär i efterhand tror jag att det hade underlättat. När jag pratade med min vapendragare efteråt påpekade jag att jag missade att berätta om alla stora händelser och hur de har påverkat mig. Hennes respons var "såg du deras ansikten? Jag tror du sa tillräckligt". Deras ögon var tårfyllda, många såg chockade ut och andra vågade inte titta på mig alls.

Har jag blivit så avtrubbad av min egen upplevelse att jag inte längre kan se hur absurd den är? Jag vet att det var mitt liv och min vardag och att det var fruktansvärt, men jag har ändå svårt att greppa att främlingar kan gråta av det lilla jag berättar. Borde jag vara mer förstörd än vad jag är?

8.

Under större delen av mitt liv har jag kämpat för att bli hörd. I alla miljöer och i majoriteten av mina relationer har jag berättat i hopp om att hitta förståelse, hjälp, någon form av bearbetning och någonting som kunde visa på att skulden inte var min. Det har varit en helt otrolig kamp och den vanligaste reaktionen har varit negativ. En av mina gamla vänner vände mig ryggen när jag berättade, men några år senare kom hon och berättade för mig att hon också blivit utsatt och "att det var synd att jag skulle behöva bli utsatt för att förstå dig". Är inte det en hemsk sammanfattning om något?

Kampen för att bli hörd har varit en sådan stor och blodig kamp och trots att jag många gånger redan i förväg vetat att jag inte kommer bli trodd eller förstådd eller att mina gränser ska respekteras, så har jag vägrat vara tyst. De som har bemött mig med respekt har alltid varit andra som blivit utsatta, för att de vet hur det är. De förstår hur det är. De vet vilka frågor som kan ställas. De ställer frågorna och framförallt så vågar de lyssna på den hemska verkligheten.

Igår fick jag ångest, för första gången på nästan tre år. Jag var inte beredd och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Hela händelseförloppet gick nästan i slow motion; jag fick handsvett, pulsen ökade, andetagen minskade och paniken växte. Jag började leta efter utvägar och det kändes som att hjärtat skulle slå sig ut ur bröstkorgen. Anledningen? Vi hade en föreläsning om suicid i skolan. Det, tillsammans med allt annat som har pågått de senaste veckorna, blev lite för mycket för mitt sinne. Saker jag har strävat efter i så fruktansvärt många år, kommer att inträffa imorgon.

Tillsammans med min vapendragare kommer jag att föreläsa på Skåneveckan, även känd som Psykiatriveckan. Vi kommer att prata om våra erfarenheter gällande sexuella övergrepp, självskadebeteenden och ätstörningar. Föreläsningen kommer att filmas och användas i utbildningssyfte och vi har dessutom fått erbjudande att föreläsa om våra erfarenheter och bemötande för en akutmottagning i Skåne. Vi blir hörda. Det gör mig både överlycklig - och fullkomligt livrädd.

Vad har jag egentligen att bidra med?

7.

Jag har i flera veckor varit tyngd av en extrem ledsamhet. Ett tag lät jag känslan bara infinna sig, gro, hitta en plats och sedan har den stannat kvar där. Under en period försökte jag komma på varför den besökte mig, men jag kunde inte hitta någon anledning och en del av mig var nog inte riktigt redo att leta efter svaren heller. Men så ikväll, så kom den verkligen över mig. Inte på det där sättet att "tårarna bara kommer och sedan är det omöjligt att sluta", utan mer på det där "tryck över bröstet kan nästan inte andas för att det gör för ont"-sättet. Det är fruktansvärt. Jag vill inte känna så.

Någon sa en gång till mig att det är upp till mig hur jag vill må och hur jag vill känna inför människor. Jag håller med till viss del, men ibland kan man verkligen inte bestämma sig för att sluta må dåligt. Ibland tror jag att det rent ut sagt är farligt att trycka bort vissa känslor. Under denna period har jag i tystnad bestämt mig för att fastna i alla känslor som besöker mig. Inte på ett sätt som gör att jag aldrig kommer kunna gå vidare, utan mer på ett sätt som får mig att förstå mina känslor och vad de grundar sig i, för att sedan kunna låta dem passera när de har lärt mig det jag behöver.

Jag gråter inte. För några år sedan grät jag för ingenting och jag grät ofta. Någonstans på vägen tog det stopp. I det här sammanhanget så vet jag inte om jag inte kan gråta bara för att jag verkligen inte vill fälla tårar över någon som har behandlat mig så illa, eller om jag har blivit så pass avtrubbad att det inte går. En stor del av mig hade förmodligen mått underbart och känt sig renad av att få gråta som ett barn under en kväll och bara ligga i en trygg famn. Jag har en trygg famn som utan tvivel skulle låta mig vara liten, men det finns inga tårar kvar. Vissa dagar har jag försökt locka fram dem med hjälp av alla metoder som har fungerat tidigare i mitt liv. Men ingenting händer.

En viss del av mig vill gråta för henne. För att känna att hon betyder, för att känna att jag kanske har betytt någonting för henne. Men saken är den, att när jag verkligen tänker efter, känner efter.. Då vet jag inte vad jag ska svara. Jag känner ingen säkerhet kring att det skulle finnas en betydelse kring mig i hennes liv, det känns mer som ett önsketänkande, en form av "det är så det ska vara så vi låtsas lite". Men nej. Inte ens när jag försöker tänka på de bra stunderna så känns det bra. Det känns olustigt, falskt och jag ser mönster som jag tidigare ignorerat och det känns inte bra att de kommer upp till ytan. Jag vet inte hur jag ska bearbeta dem, jag vet inte hur jag ska processa det. Och jag vet inte hur jag ska förklara vart jag befinner mig rent mentalt för jag vet att de inte förstår. Familj är familj.

Ja, men min familj är förstörd. Min pappa är död, min mamma är ute ur mitt liv för tredje gången, min bror våldtog mig under åtta års tid och min syster säger att det inte har hänt för att han inte har rört henne och min mamma normaliserar det. Vad för sorts familj är det? Och varför ska jag anpassa mig efter deras skeva beteenden, åsikter och krav? Ska jag förgripa mig på mig själv genom att komma krypandes till de människor som fick mig att vilja dö redan som 11-åring? Ska jag trampa ner mig själv till oigenkännlighet för att folk inte vet hur de ska hantera att jag valt att säga upp all kontakt med de som skulle ge mig trygghet? Varför är det jag som återkommande måste försvara mitt val? Varför är det jag som gång på gång måste förklara att det här är min verklighet och att det inte blir lättare med tiden?

Det blir inte lättare. Jag gör det lättare för er, för jag slutar berätta för er vad som händer, hur jag mår, hur ont allting gör och hur mycket jag önskar att allt vore annorlunda. Jag var påväg att gå in i väggen i början av sommaren och valde därför att inte jobba. Jag valde att sätta hälsan först och försöka bearbeta att min mamma slängde mig till vargarna ännu en gång. Hur bearbetar man det? Hur hanterar man att ens egen mamma inte vill ge en kärlek, respekt och förståelse? Försöker man ignorera det, ber man om ett mirakel varje gång man pratar och hoppas på det bästa, bara för att bli besviken (men inte förvånad) nästa gång smällen kommer? Hur många chanser ska man behöva ge? Hur många broar ska behöva brännas innan skadan är tillräckligt stor? Jag vet knappt vart jag ska ta vägen längre och jag vill gråta tills mitt huvud exploderar men det finns inga tårar kvar för henne.

Så vem ska jag gråta för?

6.

Ibland slås jag av hur viktigt det är för mig att berätta sanningen. Hur viktigt det är att låta den komma ut, se ljuset och därmed låta andra se min verklighet. I samma stund jag gör det slås jag också av hur många som blir obekväma när man visar eller säger någonting annat än medelmåttigt. Jag kan se hur det kryper under huden på människor som får höra hur det faktiskt kan se ut, hur det ser ut, i dagens Sverige. Alla de som i sina Facebookstatusar kan visa sin avsky kring hemskheter runt om i världen och som kan gilla när hemskheter sprids som en löpeld och hur de kan ställa upp med pengar så länge de slipper vara på plats och ha första parkett.

Jag har alltid blivit chockerad över människor som propagerar för sanningen, men som vänder andra sidan till när den når ytan. Sanningen är alltid okej att berätta, bara den följer specifika regler, normer och absolut inte sticker någon i ögat. Sanningen är alltid okej att berätta, förutsatt att den censureras till att bli lite bättre, lite lyckligare och lite mindre hemsk än hur det egentligen sett ut. Sanningen får sällan vara det den i grund och botten kan vara. Rå. Fruktansvärd. Osmaklig. Nervkittlande. Ångestframkallande. Blottande. Nära.

För några år sedan kontaktade jag två tidningar för att ifrågasätta varför de aldrig skrev om incest, när de så ofta skrev om övergrepp. En av dem skrev att det inte sålde lösnummer och inte var tillräckligt intressant. Den andra skrev att det var en brist på människor som ville bidra med sina historier. Jag ställde upp för att jag ville nå ut till andra som hade liknande bakgrund som mig, men inte vågade prata om det för att det inte fanns någon information att hitta. Det finns det fortfarande inte. Ingen vågar berätta, och jag förstår varför. Personligen vägrar jag sluta berätta, jag har tänkt prata om det så länge det finns någon som vill lyssna och någon som kan känna igen sig.

När jag blev intervjuad bad jag att få använda mitt riktiga namn och ett foto av mig. Jag fick varken eller. Reportern var trevlig och hade en mjuk framtoning, men jag blev så frustrerad när hon förklarade att vi var tvungna "att visa hänsyn till förövaren och hans familj". Det kändes som ett slag i magen och min första tanke var "hänsyn? till honom? på samma sätt som han visade hänsyn till mig?" Jag visste inte hur jag skulle bemöta det, men då jag fortfarande ville nå ut med min historia så gick jag motvilligt med på att vara anonym.

Efter att den artikeln publicerades blev jag kontaktad av en reporter på en annan ort som undrade om jag var villig att ställa upp på en intervju för en veckotidning. Hon verkade trevlig, skickade sina frågor i förhand och vi hade en flitig mailkontakt. Innan hon skickade vidare den färdiga intervjun skickade hon sitt resultat till mig för godkännande, för att jag skulle få känna att hon hade gett en rättvis bild av mig och min historia. Hon hade fångat den perfekt. När jag sedan fick hem tidningen fick jag en chock, för den stämde inte överens med resultatet jag hade fått mailat tidigare. Jag mailade henne omgående och ifrågasatte, varpå hon bad tusen gånger om ursäkt och menade att chefen ändrat utgången över hennes huvud. Hela tonen i artikeln var "detta hände, det var hemskt, nu är allt toppen". Så var inte verkligheten och det är fortfarande inte så det ser ut. Jag vill inte ge en bild som inte är sann och även om det har gått många år sedan övergreppen upphörde, så slåss jag fortfarande dagligen.

Ibland slåss jag mer än jag orkar, ibland behöver jag knappt anstränga mig. Kampen är ständigt pågående, kriget slutar liksom aldrig. I år är det tio år sedan han hotade mig sista gången. Jag borde fira mitt jubileum, men det känns mest sorgligt. Kriget handlar inte bara om att bli fri från honom. Det handlar om att slåss för förståelse, för kärlek, för närhet. För tillit, relationer och välmående. Kriget handlar om att hantera mardrömmarna när de kommer, flashbacksen likaså. Det handlar om att kunna hantera att se hans spöke i en främling på stan, i ett andetag från en studiekamrat, i en blick från någon som tittar för påträngande. Kriget handlar om att våga sitta kvar på tåget när trängseln blir övermäktig och den privata sfären invaderas. Kriget handlar om att välja bort människor som rättfärdigar övergrepp och det dagliga kriget består i att med alla möjliga medel mota bort all känsla av skuld och skam. Tio år efter övergreppen är känslorna av skuld och skam lika påtagliga som när han lade över dem på mig den allra första gången han förgrep sig på mig.

Min sanning ska inte längre censureras, anpassas, följa regler eller ramar eller undvikas för att det kan bli obekvämt. För mig kryper det under huden när jag förväntas visa hänsyn för att omgivningen inte klarar av att se en del av verkligheten. Jag klarar inte av att anpassa mig till en sådan extrem falskhet och dubbelmoral. Jag ska inte behöva det.